Världen
faller inte sönder
bara för att vårat sätt att se den
gör det.

Moln är bara minnen av vatten
Formerna det en gång antog
Slipar vassa stenar
Rinner ned i kylda rum
Svalkar den som odlar
Svalkar den som dödar
Formar sig till runtomkringet
Formar sig till dig.

Avverkade mil längs norrlandskusten
Dagen klingar av utanför bussen
Minnen blir drömmar
Rullar in i natten

Meningen med livet finns där ute
Man kan ej säga, men man känner
Allting är så vackert
Önskar du var här

Ingenting
är större än att
gå omkring

Kommer minnas dig med sommarvarma ben
Solbruna lår och en för stor vit skjorta
Kommer se dig så med andra män
Kommer se mig själv genom deras ögon.

Snickrar väl ihop någon ohelig ikon
i ett ihåligt hörn,
en egen plats att värma mig,
här bland alla andra.

Ingen får ringa, ingen får hitta,
ingen får ifrågasätta.
Ingen får lyssna, för ingen förstår,
hur knaster kan få mig att lätta.

All rörelse oblir,
vi blir stilla strån.

Existens relativ 

- till inget alls.

Helt själv.

Väver mig en mask av sten
flätar flitigt flinta
hård och len, håller ner
jaget under ytan

Binder mig en mask av korg
väver varsamt mina drag
att passa in, att finnas till
i alla andras verklighet

Odlar mig en mask av ört
skyler sinnet från det onda
återväcker barnaminnen
skapar inga nya dock

Står på jorden
när den faller.
Tumlar runt bland månar.

Faller genom ingenting
Kommer aldrig att slå i.

Kanske krossas, här finns andra
fallna himlakroppar

I grå korridorer, i dimmiga salar,

dekorerar jag tavlor med tunn koppartråd.

Nu brinner de linjer som målat oss bilder,

när strömmen är avstängd och solen i moln.