Du borde smyga fram ur skogen på min bakgård,
kika in på mig genom fönstret,
klättra in.

Vi kunde låta våra kroppar umgås i anarki,
ställa själen passiv att bara ta in,
vi har tid, vi har rum,
vi har vackra former.

Ikväll är det krig, fastfruset i skyn,
solen skjuter prick på moln.
Den har hittat små stackare, tappra
tappra soldater som fattar eld;
Vässade, skarpa, granhöga spjut,
i valkiga nävar på trötta valkyrior.
Bekämpade soldater blir bräckande prismor;
vinkelrätt men svagt, mjuka ändå
mjuka nu svaga, tappra av elden
elden som pricksköt och målade sig själv i moln.

Pilarnas längd ligger där, en åtta,
på det enda sätt vi kan förstå,
fast det är märkligt att:
allt som finns är mönster.

Efter som kött och blod ibland blir trist,
men gestalter alltid är vackra,
kan man utan kunskap ibland prova på
att rita spöken, vålnader skelett.

Eftersom mat ibland inte vill ätas upp,
kan man smycka sin talrik med spiraler,
och när molnen är tunga i Rumänien,
kan man väva sig en matta med solen på.

Ljuset tänds, elektriska sol.
Ingen fördröjning, plötslig attack.
Sluter mina ögon snabbt.

Men inte ögonen dock, bara locken sluts.
Ögonen fortsätter stirra ut.
Där inne bakom köttet.

Vi reser långt och obehindrat
Allt som finns är målat i olja
Lager på lager på djupa lager.

Jag vill vara vis nu, klarsynt
Kärlek öppnar sig som en lotusblomma
Gyllene rök från glödande frön
Det doftar som nya världar som öppnas inuti
Du blir ett mässande runt omkring mig.

De fästen som släpper dör,
de klor som fastnar lever.
Det finns alltid något att klättra på.
Klättra plant, klättra runt,
klättra ner under jorden.
Bygger rävgrytor och inreder med musik,
odlar plantor och undviker fara.
Här nere, när lugnet lagt dig,
följer jag med mina tankebanor,
klättrar plant, klättrar runt,
klättrar ner under jorden.