Horisonten
smälter samman
Flyter ned i hjärtat mitt

Under tiden:
rasslar burkar
prasslar påsar
brinner kol

Bankar mig bakåt
genom alla
gamla religioner.

Flyger kring i universum:
formen av en fågel.

Varför inte moln kan vara
med sitt eget vetande:
när de börjar reflektera,
blir de bara droppar

Regnar eller haglar runt
i mindre stycken av sig själv.
Samlas efter vilt tumult -
sitt egna blod på backen.

Hope clouds reality
What beautiful clouds it can be

"Vad är viktigare än vägen?"
sa min käre barndomsvän.

I sak höll jag väl med

Han drog sedan en okrökt linje
i ett logiskt universa
Okränkbart den bästa vägen
mellan tillstånd A och B

Solen syns i månen
månen syns i gräsets dagg.

Varje droppe speglar
djupet som vi känner
där vi står på fast mark
spanar ut i alltets bakgrund.

Den bottenlösa tomhet
med månen, solen, jorden,
gränslös i sin existens,
inuti och utanpå.

När ljuset har passerat,
finns här ingenting,
ännu ett nytt utrymme för
allt att åter återskapas.

Världen
faller inte sönder
bara för att vårat sätt att se den
gör det.

Moln är bara minnen av vatten
Formerna det en gång antog
Slipar vassa stenar
Rinner ned i kylda rum
Svalkar den som odlar
Svalkar den som dödar
Formar sig till runtomkringet
Formar sig till dig.

Avverkade mil längs norrlandskusten
Dagen klingar av utanför bussen
Minnen blir drömmar
Rullar in i natten

Meningen med livet finns där ute
Man kan ej säga, men man känner
Allting är så vackert
Önskar du var här

Ingenting
är större än att
gå omkring

Kommer minnas dig med sommarvarma ben
Solbruna lår och en för stor vit skjorta
Kommer se dig så med andra män
Kommer se mig själv genom deras ögon.

Snickrar väl ihop någon ohelig ikon
i ett ihåligt hörn,
en egen plats att värma mig,
här bland alla andra.

Ingen får ringa, ingen får hitta,
ingen får ifrågasätta.
Ingen får lyssna, för ingen förstår,
hur knaster kan få mig att lätta.

All rörelse oblir,
vi blir stilla strån.

Existens relativ 

- till inget alls.

Helt själv.

Väver mig en mask av sten
flätar flitigt flinta
hård och len, håller ner
jaget under ytan

Binder mig en mask av korg
väver varsamt mina drag
att passa in, att finnas till
i alla andras verklighet

Odlar mig en mask av ört
skyler sinnet från det onda
återväcker barnaminnen
skapar inga nya dock

Står på jorden
när den faller.
Tumlar runt bland månar.

Faller genom ingenting
Kommer aldrig att slå i.

Kanske krossas, här finns andra
fallna himlakroppar

I grå korridorer, i dimmiga salar,

dekorerar jag tavlor med tunn koppartråd.

Nu brinner de linjer som målat oss bilder,

när strömmen är avstängd och solen i moln.

Silar sakta genom jorden
Låter askan smeka
Låter kolet trösta
Låter sanden slipa bort
all den smuts jag burit på

Hittar hem i dunkla diken
där jag aldrig fryser
där jag aldrig dunstar
där jag alltid stilla är
och där jag alltid drömmer

Vår lek.
En löst konstruerad ram av rudimentära regler att förhålla sig till, 
som ändå lämnade mycket utrymme för improvisation, interaktion och trams.

Hjärnan sträcker ut nävar i natten.
Sänder ut men greppar ingenting,

Blir en film om skräcken att
tappa fästet som bergsbestigare.
Spelas upp långsamt,
alla bitar magnetinformation
sticker till som att tappa greppet.

Som om jag var helt villrådig, i uppgiven jakt på ammunition,
knycklar jag ihop själen och kastar efter dig.

Jag såg i ditt fönster rimfrost,

det illustrerade över tid mitt minne,

hur det slagit ut och tagit form,

spunnit vävar i mitt sinne.

När kylan kalat träden,

strosar man fram och hänger i grenar

gamla synder som aldrig förlåtits,

men solen döper dem i champagne.

De vandrar iväg och lämnar oss med

brottstycken av rumsuppfattning

som tumlar runt bland höstlöv.

Du borde smyga fram ur skogen på min bakgård,
kika in på mig genom fönstret,
klättra in.

Vi kunde låta våra kroppar umgås i anarki,
ställa själen passiv att bara ta in,
vi har tid, vi har rum,
vi har vackra former.

Ikväll är det krig, fastfruset i skyn,
solen skjuter prick på moln.
Den har hittat små stackare, tappra
tappra soldater som fattar eld;
Vässade, skarpa, granhöga spjut,
i valkiga nävar på trötta valkyrior.
Bekämpade soldater blir bräckande prismor;
vinkelrätt men svagt, mjuka ändå
mjuka nu svaga, tappra av elden
elden som pricksköt och målade sig själv i moln.

Pilarnas längd ligger där, en åtta,
på det enda sätt vi kan förstå,
fast det är märkligt att:
allt som finns är mönster.

Efter som kött och blod ibland blir trist,
men gestalter alltid är vackra,
kan man utan kunskap ibland prova på
att rita spöken, vålnader skelett.

Eftersom mat ibland inte vill ätas upp,
kan man smycka sin talrik med spiraler,
och när molnen är tunga i Rumänien,
kan man väva sig en matta med solen på.

Ljuset tänds, elektriska sol.
Ingen fördröjning, plötslig attack.
Sluter mina ögon snabbt.

Men inte ögonen dock, bara locken sluts.
Ögonen fortsätter stirra ut.
Där inne bakom köttet.

Vi reser långt och obehindrat
Allt som finns är målat i olja
Lager på lager på djupa lager.

Jag vill vara vis nu, klarsynt
Kärlek öppnar sig som en lotusblomma
Gyllene rök från glödande frön
Det doftar som nya världar som öppnas inuti
Du blir ett mässande runt omkring mig.

De fästen som släpper dör,
de klor som fastnar lever.
Det finns alltid något att klättra på.
Klättra plant, klättra runt,
klättra ner under jorden.
Bygger rävgrytor och inreder med musik,
odlar plantor och undviker fara.
Här nere, när lugnet lagt dig,
följer jag med mina tankebanor,
klättrar plant, klättrar runt,
klättrar ner under jorden.

Pappersobjekt som man själv velat bort,

kommer som spöken som på posten.

Rätt vad det är, medan man ligger där,

dom svalkar och kyler med trevande minnen,

retar och distraherar om man inte gör så;

fördelar dem fint, dubblerar till dussin,

leder till banor och linjer,

filtrerar de delar som irriterar mig mest,

lär upp de mindre förtappade parter

med sång från syrsor som väser bestämt,

och förvillar de som ändå inte vet någonting,

så de stannar på rummet och lämnar mig alena.

Känslornas toppar sticker och värker,
men hellre får man så må, än att man kapar en bit.
För allt som man kapar ger mersmak till bladet,
och all tyngd man slänger, piskar vatten ur håret,
är granit som var målad med värdelöst silver.

Att slipa upp kattguld för att spegla sig
Att känna med vänster och skulptera med höger
Att kopiera det andra uppfattar som skönt
för att i lugn och ro studera, besvikas och gråta.

Robotar som brusar
som håller i hand
som vandrar fram
och håller varandra
om ryggen och går dit det blåser
för att kappan i vinden
ska vändas ut och in

I deras kroppar av bly
pickar små hjärtan
som fåglar i silversmidda ägg
fjärilar som programmerar
om sina muskler
så att de från att flugit många mil
regregerar till lata små larver

Kallt vatten
dripp dripp droppar
Min kalla blöta kropp
står där och dropptorkar.

Mäter mitt mående med mediciner och metaforer
Cyniska cykler, mer mediciner, pekar på panik

Man blev mjukad av farmor, och skäggad av farfar.
Hans kind var det strävaste. Tusen nålar. Eller ståltrådar mer,
hårda ståltrådar som knipsats av med avbitare.
Den gamla sortens avbitare. Svenskt, fläckigt, svart stål, med röda stövlar på.

Själen är en tratt, man kan pressa ned stora drömmar i en liten hjärna.
Där inne mår de allra bäst.

Jag är sjuk, har gäster i mitt spöke.
Suckar långsamt ut dem, men suckar jag för djupt
vänds själen ut och in och försvinner.
Det är så vi lämnar avtryck i luften.

- Några mediciner vill jag inte ha, för jag lever inte.
 Man blir kvitt låtsasröster på samma sätt som man blir kvitt gatuförsäljare:
- Något telefonabonnemang vill jag inte ha, för jag lever inte.

En slagen pojke tittar mot stjärnhimlen.

- Hade jag ett rymdskepp hade jag riktat dess nos mot jordens mittpunkt, vänt 180°, och flytt.

Apokalypsens ende ryttare stiger ur sin sadel,
faller långsamt till marken.

- Den här döskallen har tillhört en dam!

Jag sa det som min mamma skulle sagt det, medan jag lyckligt men obekvämt satt med uppdragna ben på kökssoffan.

- Hur kan du se det? frågade farmor som min farfar skulle ha frågat mig.

Jag blev mig själv och pekade mot den bakre delen av kraniet.

- Här.

Man kunde se skelettfrisyren, den var tantig.

Senare på kvällen kom pirater.

De limmade fast min ursinniga farmor på en planka och bar iväg henne.

Jag grät i det grönsvarta gräset, sältade den söta daggen med mina tårar.

När som helst kan de komma; agenter som är ute i helt andra syften än gemensamt väl,

och de är obönhörligt tunnelsynta och obarmhärtiga.

Som robotar, eller zombies, eller klisterpirater.

Frånvarelser;

Upplever suget i stjärnhimlen:
Vi är motpoler, den och jag

Skapar en livmoder, kryper in, återföds;
inte som en människoson, men som en fjärilsdansös.

Med dig som referenspunkt
har jag varit ensam hela livet.

Sträcker ut min hand, om du vill ta emot den.
Vi kan resa oss upp eller falla tillsammans.

Hur kan man göra något oftare än nu?

Skönhet är konstens värsta fiende;
melodier ska låta som fåglar i motvind,
som flugit vilse i tät artillerield.

Stoft av torkat kvicksilver och förkolnade hjärtan
lägger sig mellan mig och stjärnorna.
Ljuset vänder helt om, min dunkla värld i gråskalor.

Träden svarta, gräset mörkgrått,
huden aska och ögon vita.

Vingelsjuka apor rör sig genom min flytande ö.
Svart päls, armarna höjda över huvudet.
De mässar mörka melodier,
monotonare än fasta sinustoner.

Ljudet fryser, fastnar, står stilla,
men aporna rör sig långsamt
framåt utan balans.

Deras mässande lagras i stoftskiktet ovan mig.
och regnar ned som ett damm över mina frukter,
varpå de antar en honungslen svärta,
som färgreducerar min hals.

All rörelse oblir,

vi blir stilla strån.

Existens relativ 

till inget alls,

helt själv.

Djupt i havets gravar
under det svarta vattnets tryck
har hon flytt till ensamheten.

Här är jordens skorpa trasig.
Innandömet blöder ut.

Bakom henne ett stråk av ljus.
Havet tycks få sliverhår.

Rummet är mörkt och tyst.
Tiden finns återigen inte.
Dammkorn och spökstoft hänger i luften.
Tre svarta patosapor sitter vid sängen.

Upplevelsen av tre förflutna timmar sker.

Aporna sniffar i luften.
Räcker ibland ut tungan i en äcklad min. Skrattar till.
Ser mest koncentrerade ut.

Tungorna räcks ut oftare, mönster börjar synas.
Det är som ett litet musikalstycke, med verkligheten som dirigent.
Visuella ansiktsrytmer i en värld utan linjär tid.

Aporna kommer till klimaxet. Ansiktsrörelserna slutar,
istället flyger deras armar fram.
Svävar i hypnotiska mönster.

De döv-stum-blinda patosaporna dansar sin sinusdans,
och jag somnar.

Inspirerad av kunskapens frukt
har jag isolerat mig.
Sökt mer förbjuden kunskap;
varpå jag förpassas ännu längre,
tills jag inte längre finns.

Jag vill dö som en humla bland vissna blommor,
hopkurandes bland spillrorna av det jag älskar.

På insidan är taket vitt, i taket sitter en stadig krok av järn.
Kroken är en sugande magnet, man hypnotiseras.

Inser att den har kapacitet nog att hålla uppe ett rep,
som i sin tur håller uppe mig.

Svårmodet smyger,
tassar fram på tårar.

Bok på bok tynger ner hyllan
visar skåpet var det ska stå;
Svarta, stabila fundament gjuts
Jag är sjuk.

Vi förpassas till en annan sämst dimension

Han spelar trumpet som spöket av en harskrank