Rummet är mörkt och tyst.
Tiden finns återigen inte.
Dammkorn och spökstoft hänger i luften.
Tre svarta patosapor sitter vid sängen.

Upplevelsen av tre förflutna timmar sker.

Aporna sniffar i luften.
Räcker ibland ut tungan i en äcklad min. Skrattar till.
Ser mest koncentrerade ut.

Tungorna räcks ut oftare, mönster börjar synas.
Det är som ett litet musikalstycke, med verkligheten som dirigent.
Visuella ansiktsrytmer i en värld utan linjär tid.

Aporna kommer till klimaxet. Ansiktsrörelserna slutar,
istället flyger deras armar fram.
Svävar i hypnotiska mönster.

De döv-stum-blinda patosaporna dansar sin sinusdans,
och jag somnar.