Horisonten
smälter samman
Flyter ned i hjärtat mitt

Under tiden:
rasslar burkar
prasslar påsar
brinner kol

Bankar mig bakåt
genom alla
gamla religioner.

Flyger kring i universum:
formen av en fågel.

Varför inte moln kan vara
med sitt eget vetande:
när de börjar reflektera,
blir de bara droppar

Regnar eller haglar runt
i mindre stycken av sig själv.
Samlas efter vilt tumult -
sitt egna blod på backen.

Hope clouds reality
What beautiful clouds it can be

"Vad är viktigare än vägen?"
sa min käre barndomsvän.

I sak höll jag väl med

Han drog sedan en okrökt linje
i ett logiskt universa
Okränkbart den bästa vägen
mellan tillstånd A och B

Solen syns i månen
månen syns i gräsets dagg.

Varje droppe speglar
djupet som vi känner
där vi står på fast mark
spanar ut i alltets bakgrund.

Den bottenlösa tomhet
med månen, solen, jorden,
gränslös i sin existens,
inuti och utanpå.

När ljuset har passerat,
finns här ingenting,
ännu ett nytt utrymme för
allt att åter återskapas.