Väver mig en mask av sten
flätar flitigt flinta
hård och len, håller ner
jaget under ytan

Binder mig en mask av korg
väver varsamt mina drag
att passa in, att finnas till
i alla andras verklighet

Odlar mig en mask av ört
skyler sinnet från det onda
återväcker barnaminnen
skapar inga nya dock

Står på jorden
när den faller.
Tumlar runt bland månar.

Faller genom ingenting
Kommer aldrig att slå i.

Kanske krossas, här finns andra
fallna himlakroppar

I grå korridorer, i dimmiga salar,

dekorerar jag tavlor med tunn koppartråd.

Nu brinner de linjer som målat oss bilder,

när strömmen är avstängd och solen i moln.