- Den här döskallen har tillhört en dam!

Jag sa det som min mamma skulle sagt det, medan jag lyckligt men obekvämt satt med uppdragna ben på kökssoffan.

- Hur kan du se det? frågade farmor som min farfar skulle ha frågat mig.

Jag blev mig själv och pekade mot den bakre delen av kraniet.

- Här.

Man kunde se skelettfrisyren, den var tantig.

Senare på kvällen kom pirater.

De limmade fast min ursinniga farmor på en planka och bar iväg henne.

Jag grät i det grönsvarta gräset, sältade den söta daggen med mina tårar.

När som helst kan de komma; agenter som är ute i helt andra syften än gemensamt väl,

och de är obönhörligt tunnelsynta och obarmhärtiga.

Som robotar, eller zombies, eller klisterpirater.